4 böcker för höstmyset

Gokväll! Jag satt och åt köttbullar med mos och rårörda lingon och lyssnade till köksfläkten. Egentligen hade jag velat klura ut vilken rubrik jag skulle ha till nästa inlägg på bokbloggen, men i stället fick den omusikaliska fläkten mig att tänka på våra politiker. Köksfläktens brus, en snövit Cylinda om nu någon är intresserad av detta, tedde sig sålunda monotont, tomt och förutsägbart, precis som de pågående valdebatterna. Ja, ni behöver inte oroa er för att jag ska basunera ut valmanifest här, det var bara en liten parentes. Nu till saken, till fyra böcker för höstmys. Den första är en novelldebut av Martin Kalin, "Gästerna". Gästerna är en samling noveller som skildrar vår nutid genom ett förvillande raster, eller en yta av armerat glas. Här hålls människan gisslan, ibland av högteknologiska system, andra gånger av egna hjärnspöken. Den andra boken är Tomas Bannerheds roman "Den oduglige". På baksidan av boken står det följande: "I sin tredje roman Den oduglige återvänder Tomas Bannerhed till barndomens Småland och skildrar ett gripande livsöde. Den är en lågmäld men samtidigt storslagen berättelse om ensamhet och längtan efter att bli sedd." Och vad mer, jo, en bok av ingen mindre än Lina Wolff; "Promenader i natten": "I fyrtio korta prosatexter skildrar Lina Wolf skapandets frånsida, det omedvetna nattliv som ligger bakom all konst. Texterna är drömska och dråpliga, ironiska och surrealistiska, men framför allt ger de oss unik insyn i den kreativa smältdegel som formar det vi kallar litteratur." Och till sist blir det samlade dikter med Sonja Åkesson. Frida Hyvönen skriver bland annat detta i förordet: "Att vistas i Sonja Åkessons diktvärld känns för mig som att befinna sig hos en vän, som har den där nästan ofrivilliga röntgenblicken: krass men hjärtlig, upprorisk men sorgsen, genomskådande och självironisk."

Nedanför följer ett kort utdrag ur Kristian Fredéns roman "En inre angelägenhet". Det var den roman som grep tag i mig mest i sommar. Ja men då så, nu var jag klar för denna gången men tro för all del inte att du slipper mig. Just nu är jag en bra bit in i Tone Schunnessons roman "Ultravåld". Så jag kommer nog inte kunna underlåta mig att skriva några ord om den i närtid.

Önskar dig en skön och mysig läshöst!

Härnere alltså en scen hämtad ur Kristian Fredéns roman "En inre angelägenhet":

"Mormor och gamla moster Yvonne var båda gamla biskopinnor och båda var änkor. Morfar hade ju dött tio år före min födelse och redan året därpå blev även gamla moster Yvonne änka. Till skillnad från sin syster fortsatte dock Yvonne, år efter år, att gå begravningsklädd - gärna med uppfällt sorgflor på hatten och vitpudrade kinder. Alldeles tunn var hon, en sorgesparv, men med gigantisk karisma. Enligt mamma hade hon inte enbart haft ett långt och barnlöst liv, utan också synnerligen olyckligt, äktenskap med sin rundlagde och - illa dolt - homosexuelle make. Detta hindrade inte gamla moster Yvonne från att nu, efter hans död, helt gå upp i rollen som den perfekta, otröstliga änkan. År efter år alltså. Likt en sentida Maria Eleonora. Jag tänker mig det som ett slags kall, en märklig kompensation för det som aldrig blev. Jag och Staffan fick sova på soffan på vinden under tiden de bodde hos oss. Mormor sov i mitt rum medan Yvonne lånade Staffans - vilket fick dem att utveckla särskilt band. "Min stilige kavaljer" sa hon alltid vid middagsbordet och la, med ett mystiskt leende, sin spetshandskbeklädda hand på min brors axel. Och med spetshandske menas förstås en sådan där fingerlös, svart variant som tillät hennes magra pianofingrar att sticka fram. Kanske att mitt minne överdriver men det var nästan som att hon lagt sig till med en liten exotisk fransk accent också när hon talade och blicken höll hon gärna på halv ridå under de tung ögonlocken. Ja, hon var på något vis ren och underbar teater hela hon. Att hela den där glöden egentligen emanerade ur en fördold, bottenlös bitterhet hade jag inte en chans att förstå. Jag fann henne bara ljuvlig, hypnotisk och precis lagom skrämmande och det kändes genast mycket ödsligare efter "stora bråket" och det dramatiska löftet på nyårsdagen 1982 om att vi nu aldrig någonsin mer skull behöva se henne, för det hade minsann hennes elaka och orättvisa storasyster sett till. Men då och då dök hon ändå upp igen , exempelvis  redan under mormors åttioårsfirande ett par veckor senare. Inte under middagen på Upplands nation men väl efteråt, vid besöket i barndomhemmet: Staby prästgård - prebendebostaden åt professor Söderblom med familj. Jag bör alltså ha varit nio år gammal. Gamla moster Yvonne, som antingen inte var bjuden eller också hade tackat nej, hade gömt sig i en garderob där i prästgården som hon under  dramatiska former slog upp dörrarna till strax efter att alla hade samlats. Vitpudrad, svartklädd och stum stod hon chockartat nog bara där, liksom var garderoben en likkista rest på högkant. Jag minns det som i går, minns det plötsliga sociala famlandet runtomkring mig: "Åh, men Yvonne ... Tänk att ... Jamen, så roligt att Yvonne ville komma."