Den första boken

I skrivande stund lyssnar jag på Bob Dylans album "Time out of mind" för att komma in i rätt sinnesstämning, albumet slår nämligen an en melankolisk grundton, precis som Karolina Ramqvists roman "Den första boken". Karolina Ramqvist är en författare som jag varit nyfiken på länge men jag har liksom aldrig fått ändan ur vagnen. "Den första boken" har så många lager, är så mångbottnad att jag nu inser att det blir svårt att ge en rättvis bild genom att endast skriva några rader om den. Hur som helst, i romanen söker sig Ramqvist tillbaka till ön Jamaica där hennes allra första bok utspelade sig med titeln "More fire", och där hon tillbringade mycket tid som ung. Fast det är ingen omtagning. Hon använder sig endast av Jamaica som scen till sin historia. Huvudpersonen i romanen har återvänt till Jamaica för sin längtan att hitta riktningen de hade från början, inte bara återse platsen och sin partner Paul, men saker och ting blir inte som hon har tänkt sig. Inuti ett ruffigt brädhus finns ett skrivbord och en reseskrivmaskin. Det doftar av ganjarök, och ett rött damm sipprar in genom glipor i fönster och dörrar, tre ödlor klistrar sig fast i taket och i sängen ligger paret och är medvetna om att detta troligen är deras sista dag tillsammans. Även om det alltjämt finns en fysisk attraktion förnimmer hon en kyla dem sinsemellan, när de säger att de älskar varandra klingar det ihåligt. Sålunda förstår man tidigt att deras förhållande är bortom all räddning. Utanför är det ännu kavlugnt, gamarna svävar sin vana trogen tysta över byn, endast ett vagt ljud från havets hjärtslag, vågorna som rullar in oförtröttligt mot öns stränder och klippor Under en förmiddag inuti detta nödtorftiga brädskjul kommer berättelsen att utspela sig, låter det skralt, snudd på trist, ja, då misstar du dig. Huvudkaraktärerna, Paul från Jamaica och en ung kvinna från Sverige, som kallas för Bousy av kvinnorna i byn på grund av att hon går så rak i ryggen, har hunnit gå igenom åtskilliga prövningar, däribland en illegal abort. Och nu ligger kvinnan i sängen och blickar tillbaka som i ett inre kammarspel på hur allt började och hur deras historia kom att utvecklas. Hon blir stundtals varse hur opålitligt ens minne kan te sig medan hon försöker vända ut och in på allting; vem hade hon egentligen varit för sin pojkvän, hans vänner och släkt, den här platsen och byborna? Och vem hade pojkvännen varit för henne, vad var det egentligen som fick henne till att hamna på den här ön och välja honom; var det för att Paul hade varit så enträgen och uppvaktat henne, hans sätt att röra sig, hans doft som var ren och robust som han själv, var det för hans moderlighet, enkelheten och kravlösheten, hans sätt att få henne till att skratta eller var det för att en bergfast lojalitet gick att skönja i honom. Eller var det så enkelt för att bägge två bara hade en inre önskan om en förändring och att bli en annan. Eller var det rentav platsen hon gått och förälskat sig i? Valde hon ön på grund av sin nyfikenhet på musiken och rastafarin, och för att hitta en intressant miljö att kicka igång sitt skrivande med?

Det finns knappast några dramaturgiska tvister i berättelsen, men det behövs inte eftersom Ramqvist suggestiva och oantastliga prosa gör att man sugs in i berättelsen; känns som en enda panorering i en film, en så kallad "one-shot film", trots att hon låter skildringen fara in och ut ur berättandets nu, ungefär som vågorna utanför brädhuset rullar in mot stranden och sugs tillbaka ut i havet. Men för den saken skull är det inte händelsefattigt, tvärtom, här finns det gott om järtecken, underliggande hot såsom svårartade pengaproblem och det ständigt närvarande våldet och kriminaliteten på ön, män bär machetes, hennes pojkvän Paul blir till och med överfallen och upprinnelsen till det är hennes skrivande. Ja, mer än så kvackar jag inte om den saken eftersom jag vill ju inte förstöra läsningen för dig. 

Utöver dessa så kallade varsel finns det även ett triangeldrama med i bilden, den kvinnliga huvudpersonen har en pojkvän i sitt hemland som sedermera kommer på besök eftersom hon inte förmår sig till att berätta sanningen för honom, att hon träffat Paul. Om jag inte missminner mig läste jag i en recension om den här romanen vari den så kallade kulturkritikern ansåg att författaren borde ha skjutit av den där slätstrukna pojkvännen Karl tidigare i berättelsen. Fast i min värld är det där uppblåsta universalgeniet till kulturkritiker helt fel ute. Kanske blev det en nagel i ögat på honom  för att Ramqvist åstadkommit romankonst han bara kan drömma om, och kände sig därmed nödgad att haspla ur sig surdegskritik kring något i berättelsen. Ja, ja, själv tycker jag i alla fall att det där entoniga påhänget till pojkvän bidrar till en spänningsdimension; trots att historien är skriven i imperfekt, att huvudpersonen blickar tillbaka, undrar man ju hela tiden hur det kom att utveckla sig när den entoniga olyckskorpen från Svedala väl kom för att besöka sin otrogna flickvän på ön. Dessutom, med pojkvännen Karls medverkan gestaltar Rahmqvist huvudpersonens naivitet kring de patriarkala strukturer som präglar öns invånare. Men även hennes aniningslöhet kring vad som döljer sig bakom Karls lugna och välpolerade yta är intressant, något Paul för övrigt lägger märke till långt innan polletten trillar ner för henne själv.

Hur kärleken tar sin början mellan "Boasy" och Paul gestaltas på ett oerhört fint sätt. Dessutom är miljöerna och djurriket på ön skildrat på ett inlevelsefullt och till synes trovärdigt sätt. På det hela taget bjuder Rahmqvist på otaliga visuella gåvor. Hon låter läsaren bekanta sig med bl.a. hägrar, doktorsfåglar, ladusvalor, sparvpapegojor. Havsdruvträd, blodträd och jakarandaträd och avocadolundar. Och dofter av vägdamm, hibiskusblommor och bougainvillea, torrt gräs och örter. Man förnimmer liksom platsen hela tiden. Så under läsningen slår det mig att Ramqvist torde ha återvänt till Jamaica och sökt upp ett liknande brädskjul, som jag föreställer mig att författaren själv bodde i när hon var där av och till som ung, och antagligen hade en kärleksrelation som påminner om den i romanen. Kanske hon till och med präntade ner den här berättelsen på en reseskrivmaskin, rökte Craven A och Matterhorn med mintsmak för att återskapa den ursprungliga känslan från sin tid på den där ön.

Summa summarum. I mina ögon handlar den här boken framför allt om kärlekens och skrivandets kraft, men också om fattigdom och förtryck och Jamaicas plågsamma koloniala arv. Ramqvist försöker rekonstruera platsen och människorna, riktar liksom ett teleskop mot tiden då hon bodde av och till på Jamaica och skrev sin första bok, och kanske förälskade sig i Paul (?). Jag blev svårt förtjust i författarens idé att söka sig tillbaka till platsen där hennes första bok utspelade sig. Dessutom är huvudpersonen ett unikum för mig eftersom hon har vidöppna sinnen och gräver på ett sådant oförtröttligt och genuint sätt efter sanningen i såväl sig själv som i sin omgivning, samt i Jamaicas mörka förflutna. "Boasy" ger således inga enkla svar på varken sitt egna eller sin partners agerande. Och författaren själv slår inte an någon pådyvlande ton, skriver läsaren på näsan. Hon mejslar fram den här platsen och kärleksrelationen på ett nyanserat sätt, med en imponerande detaljrikedom och trovärdighet. Hon hänger sig sålunda inte åt polariserande förenklingar. Huvudpersonen är nyfiken, stundtals naiv i början, men några år senare när hon ligger i sängen i brädskjulet och blickar tillbaka på allt hon varit med om på Jamaica har hon av allt att döma utvecklat en skarpögd blick på både sig själv och omvärlden. En vaken och empatisk blick som förefaller bli allt ovanligare i vår samtid. Så hatten av för Karolina Rahmqvist, det här hade jag knappast gjort bättre själv, hi, hi, här har man onekligen mycket att dra lärdom av kring det ena och det andra, inte minst hur man trollar med prosan och bemästrar romankonsten på ett fulländat vis. Gissa om jag kommer att läsa fler böcker av Karolina Rahmqvist :-)

Önskar dig en riktigt skön sommar!