En kafékyss vid Boulevard Diderot
Häromveckan strosade jag utmed sjön Mjörn och stannade till vid fiskeboden. Små, tunna skärvor från vinterisen sköljde in mot klipporna och gav ifrån sig ett fräsande och klirrande ljud. Kändes som om det var vinterns slutaria. Någon månad tidigare låg vinterisen moltyst och solid så att människor till och med vågade sig ut med skidor och skridskor. Medan jag lyssnade till det där ljudet slog det mig att en musiker hade kunnat använda det till ett intro i en ballad om vinterns sista andetag. Jag stod där en god stund och tittade ut över Mjörn, lyssnade till småfåglarna och vinterns farväl och tänkte att detta gjorde min dag. Det var vackert och vemodigt, men också hoppfullt eftersom vi ju går mot varmare och ljusare tider…
På tal om en annalkande vår, lägger in en bild som har knäppts av under våren. I bildtexten framgår det att året är 1969, och att platsen är Boulevard Diderot. Boulevard Diderot är en bred gata i 12: arrondissementet i östra Paris, uppkallad efter upplysningsfilosofen Denis Diderot. Den sträcker sig från Seine nära Gare de Lyon till Place de la Nation. Fotot är taget av "århundradets öga" Henri Cartier-Bresson, fotojournalistikens fader. Tillsammans med Robert Capa och andra fotografer grundade han 1947 det första fotokooperativet, Magnum. Den här fransosen hade som bekant en osviklig känsla för komposition och att fånga det avgörande ögonblicket, ett uttryck som i dag kanske betraktas som klichéartat men som förstås alltjämt är en väsentlig komponent inom till exempel spontanfotografering. Henri Cartier-Bresson var en pionjär inom gatufotograferande och i fotoboken Paris Revisited har han dokumenterat sin hemstad från 1930 till början av 70-talet, alltifrån historiska skeenden till vardagsbilder. Det är onekligen ett kontrastrikt urval av svartvita bilder, men något jag också fastnar för är Henri Cartier-Bressons subtila öga för olika typer av kontraster inuti motiven, och att det ju närapå alltid finns en framåtrörelse, en berättelse i bilderna som kickar igång betraktarens fantasi. Ett tydligt exempel på detta är det pussande paret vid Boulevard Diderot. Alltmedan jag tittade på fotot poppade åtskilliga frågor upp, däribland; är det deras stammisställe, sågs de där första gången, fick de barn tillsammans, blev de gamla tillsammans, hurdana var de, bodde de i Paris och hur var det att bo där i efterdyningarna av majrevolten 1968, då Frankrike präglades av politisk instabilitet. Charles de Gaulles avgick i april 1969 så kanske satt det unga paret och dryftade kring vem som skulle ta över efter honom, kanske hoppades de på Georges Pompidou som kom att utses till ny president i juni samma år. Hur som helst, det förefaller som om de antingen är förlovade eller gifta. Mannen har en cigarett i vänsterhanden samt en ring på ringfingret, och den gulliga hunden tycks slänga en smula svartsjuk blick mot matte :-) Jag föreställer mig att de har fikat färdigt och avrundar med en cigarett och kyss. Ja, man kan inte annat än hoppas att det där paret fick ett långt och berikande liv tillsammans.
Nåväl, skriver om den här fotoboken eftersom jag inte förmått mig till att fokusera på romanläsning just nu. Hoppas att "århundradets öga" kan få dig till att drömma dig bort för en stund du med…
Paris Rekvisited, Henri Cartier-Bresson
Utgiven av Thames&Hudson, 2021