FARS RYGG

Niels Fredrik Dahls roman FARS RYGG berörde mig milt sagt djupt. Jag stannade upp i läsandet åtskilliga gånger, antecknade, reflekterade och lät tårarna rinna ohämmat så att min katt Mini upphörde med att tvätta sig och gav mig medkännande blickar. Så någon jourhavande medmänniska behövdes inte😊 Älskar den lågmälda, lyriska tonen och vemodet, musikaliteten, berättarflödet, hur briljant och vackert han gestaltar saknaden, ensamheten, den smärtsamma längtan efter att känna samhörighet, känna sig sedd.

Min pappa gick bort den 19 februari, 12.10, på ett boende i Kumla och enligt personalen på boendet hade han sin fru vid sin sida. Det återstod bara tre dagar av OS i Milano-Cortina och jag vet han såg fram emot att få se femmilen med Ebba Andersson i spetsen. Min pappas bortgång gav förstås läsningen en extra känslomässig dimension, men romanen gav mig också tröst och styrka. Nu när min pappa har lämnat jordelivet, efter en lång och plågsam sjukdomstid, så känns det paradoxalt nog som om jag har återvunnit min pappa. Han har aldrig tett sig så  närvarande. Och jag erinrar mig framför allt det som var bra med honom. Tårarna kommer då och då, dag som natt. Det är som om sorgen över att han fick ett sådant ovärdigt och smärtsamt avslut på sitt liv tillåts sippra fram ännu mer i mig nu. Dessutom är det en saknad som är svår att sätta fingret på eftersom pappa försummade såväl mig som min lillebror. Men min pappa var en så kallad dubbelnatur, han hade dels en mörk, auktoritär sida, dels en älskvärd sida som framför allt fick skarpa konturer när han inte fann sig fjättrad i rollen som familjefar. Jag har under hela min uppväxt, och långt in i vuxenlivet, försökt förstå honom, nå honom. Och det var först när pappa blev sjuk och bodde på Kalendervägen i Kortedala som vi kom att lära känna varandra på ett nytt sätt. Mycket blev osagt, ouppklarat, men någon form av vänskap uppstod i min värld och inuti den kunde jag släppa ner axlarna och prata med pappa utan att slå ner blicken i marken. Jag började förstå vad som förenade oss, vad vi hade gemensamt. Jag fick sålunda en mer nyanserad bild av hur min pappa hade präglat mig, allt var så att säga inte bara av ondo och i sinom tid tror jag även att jag fick en fördjupad förståelse för vad som hade format min pappa. I vart fall har jag krafsat ner en dikt om tiden då min pappa bodde i det gulspräckliga funkishuset i Kortedala tillsammans med sin katt lilla Karin för att liksom låta ljuset betvinga mörkret kring honom. Jag tror jag såg det bästa och det sista av honom där. Jag har döpt den till Kalendervägen och någon gång i framtiden kanske jag planterar in den på bloggen. 

Nåväl, tillbaka till Niels Fredrik Dahls roman FARS RYGG. I stället för att tjattra vidare om den så klistrar jag in ett smakprov, de två första sidorna i romanen:

"Det är tidig morgon, jag sitter på verandan som vetter ut mot parken och den långa, smala gatan som glänser som en älv i gryningsljuset. Jag tittar efter min far. Han har varit död i fjorton år nu, och jag tittar efter honom ändå. Jag hoppas att han ska komma gående mot mig i det växlande ljuset uppför den tomma gatan, att han ska bli större och större, tydligare och tydligare medan han kommer närmare. När han levde var det tvärtom. Då kom han ofta förbi där vi bodde. Han kom gående på sitt glidande, stela sätt, med en blick full av dröm och försiktighet, han kom inte på besök om han inte var inbjuden, men han ställde sig utanför och tittade efter oss bakom de blanka fönsterrutorna, eller kanske han stötte ihop med oss om vi var på väg hem från affären eller från en promenad med hunden. Men jag tittade aldrig efter honom, så som jag gör nu.

Här på verandan denna morgon har jag Arvo Pärts musik i öronen. Ett av de stycken som är utan kronologi, och som därmed även kan rymma min döde far, som inte heller ska någonstans och varken kommer eller går. Det är inte mer än några få toner från pianot och en långsam, lockande fiol, men det enkla uttrycket blir starkare, utan att egentligen ändra sig. Det är som om Pärts komponerar horisontellt, som om musiken inte rör sig framåt utan växer på bredden lager på lager och till slut rymmer allt som är och allt som har varit. Det är så jag önskar att jag kunde berätta om min far.

Ja, han gick ofta omkring på gatorna där vi bodde, och på gator där han inte kände någon, han gick överallt, men varifrån kom han, och vart skulle han? Jag vet inte om han visste svaret själv, men kanske visste han att själva rörelsen, den kontinuerliga förflyttningen, var viktig för honom. Kanske upplevde han den som livsnödvändig. Då och då stannade han och blev stående en stund, i utkanten, han såg sig om, hämtade andan, innan han gick vidare. Han höll sig på avstånd från andras liv. En gång, när han var barn, var det möjligen en överlevnadsstrategi, sedan blev det kanske en förstening. Det var likadant när han talade. Det han ville säga sade han ut i rummet, bort från den han vände sig till. Och meningen var inte att inleda ett samtal. Han ställde ofta frågor men väntade aldrig på svar.

Jag får inte fatt i denna saknad, den har inte huvud, den har inte svans, den har knappt ens ben att stå på, men den lämnar mig inte i fred. Den väcker mig på natten och den håller mig tillbaka på dagen därför att den är så oartikulerad, så formlös och ohanterlig. Han är hos mig, och han är inte hos mig. Precis som när han levde."

Ett utdrag ur romanen FARS RYGG, av Niels Fredrik Dahl

Natur&Kultur, Stockholm 2025