Från Öland till en fiskebod vid Mjörn

Om ni ser mig knallandes sömngångaraktigt mitt på ljusa dan, utan något särskilt ärende, ja, då är jag ute och tänker ut dikter eller idéer till mitt nuvarande skrivprojekt. Ibland står det dock still i gubbens huvud och då får jag nöja mig med att kanske ha kommit underfund med vad jag ska äta till middag eller hur jag ska förbättra tandborsttekniken när jag borstar min fyrfotade vän Minis tänder :-) Men allt som oftast ger mig grusvägarna och de nötta, silvergråa asfaltsvägarna mig skrividéer, vägarna som i solen rinner som en blänkande älv igenom de vidsträckta landskapen. Dessutom sätter de fart på dagdrömmeriet. I den del av Gråbo jag ofta strosar i är landskapet till synes intakt. Det känns som jag blivit inkastad i en långsammare epok, in i fyrtiotalets bondesamhälle. Ja, såvida inga bilar svischar förbi mig och sliter in mig i samtiden. Det enda jag kan sakna numera  vid den här tiden på året är knastret under skorna, kondensen i utandningen och snön som lyser upp landskapet; de där långa, pålitliga vintrarna som jag växte upp med. Emellanåt kommer det över mig att vägarna här slingrar sig liksom tillbaka till min barndom, till en plats där det var som allra bäst, nämligen sjuttio- och åttiotalet på Öland där min kärnfamilj hyrde en stuga om somrarna. Vi bodde i Kolstad strax i utkanten av Borgholm. Där var det också vidsträckta landskap; åkrar, vetefält och ängar, lador och gårdar utspridda lite varstans och en ljudbild som stämmer väl överens med den jag upplever här; råmandet, bräkandet och tuppar som galer outtröttligt. Jag tyckte så mycket om det där som barn. På Öland var det framför allt två saker som slog an något i mig och som sedermera kom att prägla mig i vuxenlivet. Dels min och  lillebror Mikaels lukrativa verksamhet, dels att vi ständigt vistades ute i de lantliga miljöerna och bodde i en stuga utan el, vatten och telefon. Det var brunnsvatten med hink, det var utedass och det var dusch inunder en vattenkanna som pappa hade hängt upp på en krok med snöre. En durkdriven och lösningsorienterad man när det kom till tekniskt mankemang, alltifrån triviala problem till att plocka isär en bilmotor. Jag och lillebrorsan bodde ute i det där landskapet; tillbringade mycket tid i trädkojor, besökte övergivna väderkvarnar och lador, vandrade ute på Alvarets hedmarker och mellan varven spelade vi tennis, fotboll och badade, samt tog en sväng in till Borgholms centrum och samlade burkar och flaskor för att kanske spara ihop till kassettband och vinylskivor, en cykel eller klocka. Våra föräldrar gjorde oss tack och lov inte till några skyltfönsterpekare. Vi fick sålunda lov att tjäna ihop flisen själva och vi slipade till våra metoder, blev bättre för varje sommar vi semestrade på ön, merparten av dem tedde sig hederliga men ibland kunde vi inte låta bli att lägga vantarna på flaskor och burkar som restauranggäster hade lämnat efter sig på uteserveringar. Vi nosade upp särskilt ett ställe som lämpade sig mycket bra för flask-och burkraider, nämligen restaurang Solkatten. Vi låg och lurpassade i vassen tills personalen hade något ärende i restaurangen. Sedan hade vi ytterligare en tvivelaktig metod och den bestod i att vi gjorde containerdykningar vid Strand Hotell. En annorlunda form av dumpstring eftersom vi hade ett gott öga för det som redan hade konsumerats. Det var milt sagt en guldgruva. Vi gav containern ett smeknamn, Cadillac en, endast för att förvilla eventuella konkurrenter inom glas-och burksamlarbranschen. Med motiveringen att jag själv var en aning för stor för att kunna krångla mig in igenom containerns öppning föll det på min lillebrors lott att göra containerdykningar, alltmedan jag själv höll span i fall att personal på hotellet skulle dyka upp oförhappandes. Lillebrorsan slank in lätt och smidigt som en fisk genom öppningen och började sprattla omkring och gräva fram det ena fyndet efter det andra. Som kompensation för det bländande konststycket i containern kånkade jag iväg med de lite tyngre kassarna till mataffären. Och jag drog förstås inte heller min lillebror vid näsan när vi erhöll pantsumman i matkassan. Det gick broderligt till vill jag minnas, jo då, det gjorde det allt, bara så att du vet :-) En annan inkomstbringande verksamhet vi tog oss an var att sälja askkoppar och klämmor. Jo, ser du, min lillebror var trots sin ringa ålder en fena på att köpa och sälja diverse saker. På en loppis fick han korn på en kartong full till brädden med askkoppar som pryddes med Falcon-loggan, den surmulna örnen du vet, den som stirrar stint på öldrickaren på ett sätt att hen tappar lusten till att pimpla öl. Utan att jag visste ordet av hade lillebrorsan rott i land med en affär. Om jag inte missminner mig köpte han den där kartongen för endast tio kronor och sedan gick vi runt på en campingplats, nykammade och välborstade, och sålde askfat för tio kronor styck. Det blev lapp på luckan innan vi ens hade besökt hälften av camparna. Jag hade dock inget med saken att göra. Jag stod i skymundan, halkade runt med blicken och hade fullt sjå med att hantera skammen över att vi liksom störde friden för camparna. Dessutom var det en och annan solstekt gamäng som frågade var vi hade stulit askfaten. Det föreföll inte besvära lillebrorsan ett uns. Han hade av allt att döma lättare för att skaka av sig oförskämdheter. Han sålde samtliga askfat på nolltid. Och detta får mig att tänka på den finurliga lilla klämman Hektor. Saken är den att vi fick den där affärsidéen paketerad och klar av vår farbror Christer. Såvitt jag kan erinra mig drev han ett företag som bl.a. producerade olika produkter till läkemedelsbranschen och antagligen ville han bilda sig en uppfattning om den där lilla finurliga klämman Hektor kunde göra sig ett namn även utanför läkemedelsbranschens domäner genom att sälja dem på campingplatser. Dealen var den att vi fick behålla hela försäljningsvinsten och det kan vi knappast ha varit missnöjda med, he, he. Med en gnutta fantasi kunde de där klämmorna användas till mycket ska sägas, däribland till påsar samt tetrapaketen som på den tiden inte gick att försluta. Gissa om det blev en kioskvältare, vi, eller jag menar min lillebror förstås, sålde dem i tiopack i plastpåsar med en klistermärkeslogga. Och även detta gick förbluffande fort. Ja, jisses vilken naturbegåvning, själv fick jag lov att vänta i åtskilliga år innan polletten trillade ner för mig vad det beträffar jobbfronten. I vart fall fick vi fler klämmor skickade till oss, ett berg av marinblåa klämmor, vi hade troligen kunnat fylla en hel swimmingpool med den där lille allsidige gynnaren. Ja, det var kanske en aning i överkant, låt oss säga en bubbelpool. Jag hade på intet sätt någon del av den där "framgångssagan" heller :-) Jag mumlade kanske något ohörbart och tittade förläget i marken. Sålunda var jag ett störande inslag med rodnade kinder, elefanten i rummet. Nåväl, nog om min och lillebrorsans affärsäventyr. 

Även nätterna på Öland var något alldeles speciellt. När jag rådbråkar mina minnen kan jag inför mitt inre öga se hur jag vaknar upp mitt i natten, släntrar ut ur stugan och flöjtar. Aldrig hade väl världsrymdens språk tett sig så tydligt och omvälvande vackert för mig. Därute på landet fanns det ju inte vare sig luft-eller ljusföroreningar. Jag stod stum av förundran, betraktade stjärnhimlen och hörde syrsorna gnida sina framvingar mot varandra som om de tonsatte stjärnornas pulserande ljusdroppar i natten. Jag ville inte gå in och knyta mig. Jag ville stå där tills gryningen lade sin hand över landskapet. Det blev på något sätt påtagligt för mig där och då, att det inte är ett skämt att vi bor i världsrymden, att vi bor i en guldlockszon, att vi är en del av något större och att vi människor ännu inte besitter svaren på de stora frågorna. Och när allt kommer omkring kanske det är bäst så. Hm, mja, handen på hjärtat, kanske inte tänkte på pricken så men stum av förundran, ja, det var jag onekligen. När jag kommer att tänka på min barndom så landar jag ofta på Öland som om sommarlovshimlen och aningslösheten ligger begravd på den där avlånga ön…

Holy Moses. Slirar jag inte väg en smula för mycket nu, kommer på villovägar? Jo, det kanhända men jag kan väl få lov att tillåta mig några stickspår här och där, associera fritt, drömma fram barnet i mig. Det är ju jultider för sjuttsingen😊Och på sätt och vis åskådliggör jag vad som väcks till liv i mig när jag spatserar i Gråbos lantliga landskap. Inlägget skulle på ett eller annat sätt handla om just detta. Dessutom säger ju förstås återblickarna något om hur det kom sig att jag inte blev en biofobiker, drabbad av biofobi 😊 Somrarna på Öland har sålunda präglat mig oerhört mycket. En finare gåva kunde jag knappast ha fått av mina föräldrar. Mamma var alla årstider medan pappa endast var sommar. Hans auktoritära sida föreföll dämpas ner av Ölandssolen. Han kunde till och med doppa tårna i barnens värld, engagera sig i någon aktivitet som inte var nyttobetonad. Det var som om pappa lämpade av sin fabriksvärk och sitt förflutna på fastlandet innan han åkte över Ölandsbron med familjen. Men det där ett annat kapitel som jag inte kommer att djuploda. Hursomhelst, tillbaka till Gråbo, till miljöerna som får mig att hitta riktningen tillbaka, återkoppla till mina rötter. Jag kan inte tacka naturlandskapen nog. Hur ska jag återgälda allt det ger till mig. Jag bara andas in, andas ut och glupar rovgirigt i mig allt det vackra som ger mig en sådan ro i själen. Ibland händer det att jag får syn på en ekorre, en groda, en hare, några hjortar, en flock med trumpetande gäss i v-formationer och sedan alla dessa hästar som finns närapå överallt. Stora, kraftfulla djur men likväl sköra, känsliga. Vid det här laget har jag koll på när det blir ett nytillskott i hästfamiljerna, ett föl eller en häst som förflyttats till nya betesmarker. Så intressant att betrakta deras väg in i den nya gruppen, nya miljön och hur de allesammans har olika personligheter. Ibland önskar jag att jag hade utbildat mig till etolog i stället.

Och den där fiskeboden vid sjön Mjörn då, hur länge ska han hålla mig på halster, ska den aldrig dyka upp i det här fnoskiga inlägget, blir det ingen slutknorr, är skribenten månne rund om foten, har han intagit för många julöl och tappat koncepterna, fnular kanske du en smula förargat. Nej då, lugn och fin, hör och häpna, skribenten skriver på nykter kaluv. Så jag ska därför måla den åt dig nu. Min vana trogen tar jag ofta en paus vid fiskeboden efter att ha drömt mig igenom de lantliga delarna av Gråbo. Jag lunkar in på en gång-och cykelväg som rinner fram till sjön Mjörn och där dyker den snart upp intill vattnet vid en klippudde, min lilla drömudde där det finns sänkor och vrår där människor kan sitta för sig själva och vegetera i lugn och ro även sommartid. Som en trofast gammal vän står fiskeboden där och väntar på att jag ska vila min trötta rygg mot dess fasad som härjats av tidens tand. Vid en första anblick ser den inte mycket ut för världen, den står liksom där en smula tjurskalligt, vägrar vika ner sig inför en bister väderlek. Men betraktar man den med ett noggrant öga blir man varse att den åldrats med värdighet, en fin patina i träfasaden som gett den en silverfärgad och smutsgrå yta med unika mönster. Den har stått pall, inte låtit sig kuschas av fördumningskulturen, en sjuhelvetes integritet har den, klok och orubblig som Siddharta Gautama mediterar den sig liksom igenom årstiderna😊Strax ovanför mitt huvud har någon vänlig själ omsorgsfullt spikat upp en inramad uppmaning i träfasaden: "Fiske undanbedes på denna badplats, för att undvika att krokar fastnar på botten och skada badande." Gissningsvis har den suttit där i åtskilliga decennier. Numera fyller förstås fiskboden inte sin ursprungliga funktion, de upp-och nervända båtarna ligger här som strandade valar och ser ut att fossiliseras in i naturen. Om somrarna badar folk här och på de andra årstiderna dyker anakronismer som jag upp för att avnjuta den vidunderliga utsikten som pausar all ondska i världen. Man är oftast här och nu. Inget förflutet, ingen morgondag. Emellanåt har jag med mig en termos med chokladmjölk, lirkar fram ett anteckningshäfte ur jackans innerficka och präntar ner något som kan bli användbart på ett eller annat sätt, kanske har jag fått en snilleblixt och krafsar ner att jag torde köpa två liter mjölk och en purjolök på vägen hem. Cirka sjuttio öar finns det i Mjörn. Och fågellivet är rikt på grund av vatten och våtmarker etc. Alla årstider har förstås sitt speciella ljus. Vinterljuset har varit magiskt i dag, grådisigt, nästan som en stelnande andedräkt i horisonten. I dag hade jag inget sittunderlag med mig så jag satt på en träbänk intill en vårtbjörk och för en kort stund fanns bara tiden i ljus-och färgskiftningarna i landskapet. Sedan svävade jag iväg inuti mitt mikrokosmos, tänkte simpla tankar, vanliga tankar och en tanke som poppade upp var att alla moln har ett unikt utseende, inget moln härmar något annat moln😊 Och dessutom är världen bland molnen något människan aldrig kan lägga beslag på, inga politiker, byggherrar eller mäklare kan komma att rasera den där världen. Den iakttagelsen skänker en smula tröst med tanke på hur naturen och människorna likformas på jorden, hur den biologiska mångfalden utrotas i en alarmerande takt. En annan tanke som dök upp var att jag under kommande skrivpass skulle lyssna på rockbonden från Gagnef, Amanda Bergmans album Your Hands Forever Checking On My Fever. I skrivande stund lyssnar jag mycket riktigt på det albumet. Och nu undrar jag om min berättelse håller ihop. Strunt samma, den bärs upp av sina fria associationer, att den kommit till impulsivt efter en drömmande promenad i Gråbo. Den gör sig helt enkelt bäst som en oslipad gnejs. Nå, nu avrundar jag  blogginlägget med att plantera in en dikt av Bodil Malmsten. Så därmed tycker jag att vi krokar arm med den in i nästa år, 2026.

God Jul och Gott Nytt År!

Önskar

Nicklas

"Tiden efter skogarna

Dofterna

Balsampopplarna

Kärrväxter och viol

Hägg och syren i kyrkan

Konfirmanders hoppfullhet

Pingstliljorna utanför vapenhuset

Frid överallt frid

Hundarnas lek

i kyrkogårdens pingstljus

Mjuka hundar glänsande

En hund som rusar emot

en annan hund

Självlysande konturer

Allt det underbara

så länge det varar"

Bodil Malmsten

Samlade dikter

Albert Bonnier Förlag