Konsthandlaren

Hej bäste läsare!

Varmt välkommen till denna lilla skeppsbrutna farkost i cyberrymden. Härinne kan du pusta ut och vegetera en stund inuti mitt otidsenliga mikrokosmos, bädda in dig i långsamheten och i den goda tonen som slås an. Ni slipper lajka-kulturen och kommentarsfälten. Min intention med bloggen är således att ostört skriva om böcker jag tycker om och som berikat mig. Och i bästa fall kanske detta väcker läslust i eventuella personer som råkat halka in på min blogg av misstag. Därmed uteblir surdegskritiken. Men detta torde vara underförstått för dem som har alla indianer kvar i båten :-) Det har väl heller aldrig varit min paradgren att iklä mig rollen som felfinnande pösmunk och viktighetsmakare, ger mig i så fall hellre hän åt en konstruktiv kritik än att doppa huvudet i ankdammen. Kanhända att jag sätter mig på höga hästar nu men det bjuder jag på, he, he😊

Nåväl, det var bara ett litet stickspår. Nu till saken. Tänkte skriva några rader om Andreas Siesings bok "Konsthandlaren" som i min värld är en alldeles utmärkt debutroman. Jag vågar till och med påstå att detta är en roman som jag kommer att läsa om inom en snar framtid. Och vad handlar den om då? Jo, den handlar kort och gott om konstvärlden och hur man fyller ett tomrum efter en bortgången förälder. Huvudpersonen återvänder till sina hemtrakter för att avyttra sin framlidne fars konsthandel, samt sälja huset i Lerum. Han vet inte riktigt vad han kommer stå inför när han återbesöker sin pappas konsthandel, vari han som liten tillbringade mycket tid och betraktade hur allsköns nasare och obskyra kunder kom och gick för att sedan berätta om dem till sin ständigt lyhörda mamma. Han bokar in sig på ett hotell, tror att två veckors ledighet från jobbet i Stockholm bör räcka för att hinna beta av det väsentliga. Fast det kommer att visa sig vara långt mer komplicerat att avyttra Siesings konsthandel på Västra hamngatan i Göteborg.

När sonen väl står framför sin pappas livsverk bevittnar han en verksamhet som blivit bortsprungen av världen. Därinne ter sig allt musealt och förbi och skylten ovanför butiksfönstren är svårt nergången, den ger rentav ett intryck av att verksamheten redan är under jord, att lokalen hans pappa hyrde är bortglömd. På sätt och vis är den också det eftersom ekonomin har haltat betänkligt de sista åren. Därinne träffar han pappas f.d. anställde Rolf Bratt. Rolf Bratt, punktlig almanackans alla dagar och som gått bort sig i ett gammalt anglosaxiskt herrmode i lågmälda naturfärger, är ett fullblodsproffs inom skrået och kan alla trick i boken. Sålunda kommer han att vara till stor hjälp när sonen ska reda ut vad som finns kvar i sin pappas gamla konsthandel. Lokalen är överbelamrad med tavlor varav merparten är en typ av äldre måleri som inte längre är på tapeten, men kan det möjligtvis dölja sig några dark horses eller sleepers, kan de vinna konstvärldens gunst och godkännande kring en oljemålning som har självaste modernismens grundare Paul Cézannes signatur? Berättelsen ger oss en inblick i en bransch där allsköns bedragare, nasare och egendomliga anakronismer försöker hålla sig flytande, och åskådliggör hur vanskligt och snårigt det kan vara att försöka framlägga ett beständigt bevis på att en målning är äkta. Huvudkaraktären erinrar sig hur hans pappa förvärvade den omtvistade Cézanne-målningen hos en tant som burit upp den ur en källare i "Det flygande skäggets" gamla sommarvilla Kastenhof i Lerum. Pappa var en så kallad konsthandlare med "klister på fingrarna", fick närapå alltid med sig en tavla när han gjorde hembesök. Pappan och Rolf Bratt föreföll ha vänt på varenda sten för att utröna konstverkets ursprung och äkthet, men likväl rodde de aldrig i land med en hållbar research. Kan något ha gått dem förbi? När sonen återvänder hem efter pappans bortgång blir detta omtvistade konstverk kanske återigen föremål för en spännande och lustfylld provensiensforskning tillsammans med bl.a. två oljemålningar hemhörande i den flamländska målartraditionen, två verk som kan tänkas vara utförda av mästarna Rachel Ruysch och Lucas van Leyden (eller några lärjungar till dem...) Därmed får läsaren även bekanta sig med Amsterdams föråldrade auktionsvärld. Men deras efterforskningar får emellertid ingen flygande start. I takt med att de inventerar butiken och kontaktar auktionsverken uppdagas det att flera tavlor saknas, däribland har den där tavlan som enligt barndomsdrömmarna var värd en förmögenhet gått upp i rök. Spåren leder sedermera till ett funkishus på Kalendervägen i Kortedala, ett pepparkakspalats uppfört i slutet av 1800-talet och vidare till konstens huvudstad Paris. Deras detektivarbete kommer knappast av sig när en av stadens högt aktade konsthandlare ger upphov till ett sprött, klingande ljud i butikens dörrklocka. Alma Wall, en konsthandlare med en "transsylvanisk " aura, erbjuder tio miljoner för Siesings Konsthandel. Vad i all världen är hon ute efter i butiken? Finns det ett dolt mästerverk där nånstans eller är det möjligtvis så att hon sitter inne på mer information kring oljemålningen med Cézanne-signatur, vars ursprung ännu är okänt för dem? Kan det till och med leda till en autentisering av verket? Sonen och Rolf Bratt har av flera skäl sina dubier kring om de ska nappa på Alma Walls erbjudande.

Men det är även annat som kommer att sätta myror i huvudet på protagonisten. En bit in i jämmerdalen, då han bl.a. förlorat sig i tankar kring vem hans pappa hade blivit under sina sista levnadsår, går det upp för honom att pappas gamla hus vid Stamsjön i Lerum sjunger på sista versen, att han ärvt en rivningskåk med krypgrund. Och när han ska till att träffa advokaten uppdagas det som lök på laxen att en okänd kvinna är tongivande i testamentet, en kvinna som inte ens pappas lojala stallbroder Rolf Bratt har någon kännedom om. Är detta månne en kvinnlig version av en sol-och-vårare, en presumtiv femme fatale som satt sina klor i hans far, frågar sig sonen snart. Ja, mer än så yppar jag inte om den saken...

Summa summarum. Med en finstämnd gestaltning lyckas Andreas skildra tomrummet efter en förlorad förälder på ett gripande sätt. Sedan är han milt sagt väl initierad i konst- och auktionsvärlden, men han besitter även gedigna kunskaper om antikviteter av allehanda slag. Jag känner mig närapå kultiverad efter att delvis ha dansat mig igenom den här romanens underhållande "partitur"😊 Jag har förvärvat mycket kunskap under läsningen ska sägas, däribland har jag erhållit en fördjupad kunskap och förståelse kring Halmstadgruppen, samt det flamländska måleriet som blomstrade mellan 1400-och 1600-talet. Andreas Siesing har dessutom en tragikomisk ådra och en skarpögd blick på människor, vilket har resulterat i en amuserande kartläggning av konstvärldens olika målgrupper, samt av sakkunniga vid auktionsverken etc. Men det finns även annat att glädjas åt i denna egenartade roman. Han behärskar konsten att skriva dialog. Dessutom är berättartonen tydlig, konsekvent. Språket är stundom flyhänt och pyntat med lekfulla och underfundiga metaforer, samt sinnrika miljöbeskrivningar här och där. Vidare är huvudkaraktärerna lätta att ta till sitt hjärta. Och den dramaturgiska kurvan då? Jodå, den är närvarande, gör sitt jobb så att säga. Andreas Siesing bygger upp berättelsen varsamt och finurligt och bjuder sedan på några händelsedigra vändningar, och inemot slutet knyter han ihop säcken på ett såväl klurigt som hjärtevärmande vis.

Konsthandlaren är utgiven på Lindelöws förlag, 2025