Köpenhamnstrilogin

Planterar in ett smakprov ur Tove Ditlevsens Köpenhamns trilogi. Om den har gått dig förbi av någon outgrundlig anledning så rekommenderar jag dig den varmt. Läs texten nedanför och du garanterat sitter med näsan i den där boken inom loppet av några dagar. Om det är påvra tider, ja, då tycker jag att du ska kolla hur landet ligger på Bokbörsen, Tradera eller Antikvariat Net (https://www.antikvariat.net) Men ha helst ett extra vakande öga på de välkända antikvariatens annonser eftersom det finns såklart nasare, hästskojare även i dessa nätforum. Ännu bättre är förstås om du piper iväg till biblioteket eller något antikvariat och botaniserar, i Göteborg finns bl.a. Röde Orm i Haga. Nåväl, nedanför kan du sålunda läsa några rader ur Köpenhamnstrilogin:

"... Personer som både invändigt och utvändigt har en sådan synlig , otillbörlig barndom kallas barn, och dem kan man behandla precis som man vill, för av dem har man ingenting att frukta . De har inga vapen och ingen mask att dölja sig bakom om de inte är mycket finurliga. Jag är ett sådant finurligt barn, och min mask är dumheten som jag alltid ser till att ingen sliter av mig. Jag gapar lite med munnen och gör ögonen alldeles tomma som om de alltid bara stirrar rakt ut i luften. När det börjar sjunga inom mig, är jag särskilt noga med att det inte blir några hål i min mask. Ingen av de vuxna kan tåla sången i mitt hjärta och girlangerna av ord i mina tankar. Men de vet om dem därför att små fraser sipprar ut ur mig genom en hemlig kanal som jag inte vet någonting om och därför inte kan täppa till. Du går väl inte och inbillar dig någonting? säger de misstänksamt, och jag försäkrar att jag inte inbillar mig något. I skolan säger de: Vad tänker du på? Vad var det jag sa nu? Men de genomskådar mig aldrig helt och hållet. Det gör bara barnen på gården eller gatan. "Du gör dig bara till", säger en stor flicka hotfullt till mig, "du är inte alls dum". Så börjar hon korsförhöra mig, och runt omkring står många andra flickor tysta i en ring, som jag inte kan slippa igenom förrän jag har bevisat att jag verkligen är dum. Till sist känner de sig övertygade av alla mina idiotiska svar och öppnar sakta en liten lucka i ringen så att jag kan smita ut och sätta mig i säkerhet. "För man ska inte låtsas att man är något man inte är", ropar en av dem moraliskt och allvarsamt. Mörk är barndomen och den våndas alltid som ett litet djur som man har spärrat in i en källare och glömt bort. Den sticker ut ur halsen som andedräkten i kyligt väder, och ibland är den för liten och ibland för stor. Den passar aldrig riktigt som den ska. Inte förrän man en gång har fått dra den av sig som en lös hud kan man betrakta den i lugn och ro och tala om den som om en lyckligt överstånden sjukdom. De flesta vuxna säger att de har haft en lycklig barndom och det kanske de tror på själva, men det gör inte jag. Jag tror bara att de har lyckats glömma bort den."