STHLMS PÄRLOR

Fotografen Hatte Stiwenius var den främste uttolkaren av punkens framväxt i Sverige under 1970-och 80-talen. Man behöver förstås inte älska punkrocken och dess grundideolologi för att kunna ta till sig den här fotoboken, i bakgrunden i bilderna skymtar ett annat Sverige och vad det beträffar fotografiernas hantverksmässiga kvalité är det en ren och skär njutning. Hatte, som inte föreföll intresserad av att ha några utställningar, hade en fingertoppskänsla för tajming, ljussättning och komposition. Och framför allt finns en närvaro och nerv i bilderna. Han fångar ofta in något sårbart i människorna han porträtterar, kameran verkar sålunda aldrig stå i vägen för mötet med människorna. Boken "STHLMS PÄRLOR" vimlar av Hattes unika fotografier från en svunnen tid och dessutom har Kajsa Grytt och Klas Östergren skrivit varsin essä. Det är knappast en överdrift att säga att jag älskar den här boken. Nedanför följer ett kort utdrag ur Klas Östergrens essä. (Inom kort kommer jag även att tipsa som lite böcker inför sommaren.)

"En av de första punkkonserterna som jag deltagit i var 1977 på en bakgård i Montparnasse, i Paris. Kvällen innan hade jag varit på andra sidan av staden, på Salle Pleyel och hört på en konsert med Keith Jarrett och Jan Garbarek. Dyra biljetter. Mogen, välvårdad publik. Städad jazz. Så städad att om någon i publiken råkade hosta så blev den känslige Jarrett störd och slutade spela. Musiken var vidunderligt vacker, men stämningen i salen blev obekväm i all denna anspråksfulla andäktighet. Det var helt enkelt gammalt.            Dagen efter var det en gårdsfest på en liten ruffig bakgata långt nere i 14:e arrondissementet. Andra grejer, om man säger så. Någonting nytt. Festen arrangerades av en lokal aktionsgrupp som protesterade mot höjda hyror, rivningar av fullt dugliga bostadshus. De gjorde i princip samma motstånd mot gentrifieringen som våra byalag gjorde här hemma. På gården fanns ett uppbåd av gamla lodisar, clowner, fakirer, lindansare. Sådana som kallades saltimbanques. Kort sagt: populära motiv för fotografer. Men kvällens höjdpunkt var det lokala bandet, som alltså representerade punken. Utrustning och sättning var den gängse, och de lät onekligen rätt brötiga. De livade upp stämningen ordentligt. Folk head-bangade hej vilt och en gammal clochard stöp handlöst ner i trumsetet. Musiken var inget vidare, men ledaren var en hårding i skinnjacka som anammat en del av de attiraljer som förknippades med punken, bara det att han inte vågat ta steget fullt ut. De riktiga punkarna piercade sig i näsan, kinderna och lite varstans för att hänga saker och ting, medan den här killen hade satt gem i öronen. Inte genom örsnibbarna, utan på öronen. Som man sätter gem på en bunt kvitton. Så man kunde liksom inte ta hans raseri på fullt allvar. Han blev nog heller aldrig känd utanför sitt arrondissement och kvarteret som de skulle rädda blev senare rivet. Förstås. Men killen hade någon sorts humor. 

Så det är orättvist att bara betona punkens energi som ett mer eller mindre autentiskt uttryck för ett desperat och förtvivlat motstånd mot makt och övermakt. Frågan är väl om det ens är det väsentliga. Man kanske hellre borde tala om all den livsglädje som man senare skulle få höra uttryck på diverse klubbar och galor, när punken utropats till rörelse. Den kunde vara så stor att den sprängde alla dittills kända former och helt enkelt bara måste vrålas ut i låtar och tonarter som inte fick plats i något som helst system. En energi, helt enkelt, som var ett specifikt uttryck för sin tids otålighet, men som förstås finns någonstans idag också, fast man som gammal inte riktigt uppfattar den. Hattes bilder är möjligen tidsdokument, men inte alls nostalgiska. Man kan snarare se dem som bärare av just denna energi som är oförstörbar och som kan vändas inåt och bli självdestruktiv, men lika gärna riktas åt andra hållet och bli till en påtaglig kraft i samhället. Den är alltid närvarande. Och i de ansikten man kan se på hans bilder har den redan satt sina spår." 

Klas Östergren